Osorterade tankar från HIA

Hej alla
nu är det dags att skriva igen, Veckan efter jag skrev förra inlägget var det dags för akuten igen, jag var dålig redan på måndagen men eftersom de skickade hem mig utan åtgärd förra gången vill man ju inte vara till besvär... kändes också som att måndagar på akuten är rätt intensiva, så jag valde att vänta till tisdag morgon. och då visade det sig att jag fick komma in ganska snabbt, puls på 120 -130, så något var definitivt fel.
Doktorer är så unga nu för tiden.... unga och vältränade... De gjorde det de brukar, jag blev genast uppkopplad till ekg-övervakning med trycktagning varje kvart. De satte en infart och tog några rör blod, Doktorn läste journalerna, och sedan kom de med ultraljudsapparaten, med den kom också överläkaren och hjärtspecialisten. De nöjde sig inte med att kolla lungan utan misstänkte själva hjärtat, då jag hade något de kallade venstas på halsen, dvs hjärtat orkar inte hålla undan, så det blod som är på väg tillbaka till hjärtat stoppas upp. Det visade sig att jag hade vätska i hjärtsäcken, ganska mycket, på ett ställe var det 3 cm mellan hjärtat och hjärtsäcksväggen.
Det där lät ju läskigt... men doktorn sa att det inte var så farligt som det låter, man tar bort det och sen blir det bra... nu skulle de fixa med "hjärtoperation" och innan dess en skiktröntgen (och som jag förstår det detsamma som en datortomografi, - man åker igenom en "dounut" som tar bilder, med och utan kontrast.) Jag kom till akuten vid 8, vid 11 kom jag upp till HIA, hjärtintensiven, och vid två var de redan klara med ingreppet. och blev installerad på rummet.
Jag var mycket imponerad av doktorn på akuten, dels att han han läsa på så mycket i min journal, han trodde jag haft vätska i hjärtsäcken redan förra gången jag var där, han kunde se det på ekgt för en månad sen, något som ingen annan märkt tydligen, fast å andra sidan är det ju lättare att se när man har facit. Det visade sig också att när man ska transporteras till HIA, ska man ha med sig en doktor på promenaden, och vara uppkopplad på ett portabelt ekg, det kändes ju som en väldig "vip" behandling. Jag kände mig i väldigt goda händer. väl på HIA blev det av med kläderna och in på operation direkt, de tvättade med jod så jag blev gul på magen i flera dagar.
Där var det en väldig massa folk och en väldig massa apparater. Det som ska göras är alltså att de ska föra in en liten slang i hjärtsäcken och tömma den på vätska. Slangen ankras med en lite knorr så den inte åker ut. och detta gör men med lokalbedövning!!. Vill du ha lite lugnande? frågar syster, Ja tack massor.... fick en dos medan de gjorde i ordning och la operationsduk på mig, sen en till när de skulle börja, hjärtspecialisten hette Felix, ung och vältränad han med. Väldigt duktig på att berätta och förklara vad han gjorde. Jag låg på någon sorts röntgenbord, så att han kunde se mig på en skärm, samtidigt var det en annan doktor som kollade med ultraljudet, Han sa att det jag hade brukar man kalla för ett dansande hjärta, hela säcken var vätskefylld, så hjärtmuskeln sprätter och hoppar om kring när den jobbar, Tappra lilla hjärtat det såg otroligt jobbigt ut, dessutom fick det ju inte riktigt plats att utvidga sig, bara små snabba "dunkar". Ingreppet gick snabbt, vid ett tillfälle fick jag ont i axeln så som jag hade vid lungoperationen, det finns en känslig nerv där någonstans som blir irriterad. Felix drog ut 7 dl vätska. Till skillnad från lungdränaget som liksom rinner av eget tryck, drar man hjärtdränaget med en spruta manuellt så att säga, Nu skulle det fortsätta att tömmas var fjärde timme tills det var helt slut. dygnet runt.
De första dygnen plockade de ut lite mer än en dl varje gång sen blev det mindre o mindre. Väl uppe på avdelningen, var jag ganska slut fick lite smärtstillande o sov mest. Christian och Miranda kom upp på kvällen och vi var alla lika förvånade över hur allvarligt det hade blivit. Det som vi bara trodde var lite vatten i lungan... men betyder det att cancern finns även i hjärtsäcken eller är det bara en reaktion på att hjärtat blev klämt förra gången jag hade vatten i lungan?? De kollar förstås vätskecellerna med patologen men det brukar ta lite tid.. sen undrar ju jag om man kan se på de cellerna om medicinen hjälper? Om den funkar så borde de ju vara lite demolerade och tilltufsade...
Pulsen var fortfarande hög på onsdagen och man bestämde att sätta ett lugndränage också, en slang fram och en därbak.. dessutom fick jag feber så de satte in antibiotika också. och framåt fredagen började jag komma ner under 100 i puls.
De tog bort dränagen på torsdag eftermiddagen och det bestämdes att jag skulle flyttas över till lungavdelningen på fredagen. det var bara 2 trappor ned. På HIA är det en massa ljud av alla apparater som mäter saker och ting på patienterna, sen är det larmet av patienter som vill något. en massa stressande ljud precis hela tiden. Jag hade en dröm, eller en halv slummer om att det var någon som försökte stämma en gitarr, men det blev aldrig färdigt.. det bara fortsatte att plinkiplonga i all oändlighet... jag tycker det vore en stor arbetsmiljö insats och en hälsobefrämjande åtgärd om man kunde få alla ljuden synkade på något vis, en snyggt ackord, en sorts harmoni mitt i eländet och stressen. Det vore väl en välgärning för många. Väl på lungavdelningen på helgen var det i alla fall lugnt. väldigt väldigt lugnt.
Fortsatte med min Tafinlarmedicin, antibiotikan och blodproppslösarsprutorna. På fredagen gjordes en ny "helbålsskiktröntgen" de letar proppar eftersom de sett "något" på skiktröntgen när jag kom in.
men inget syns så på måndagen blir jag utskriven och får komma hem. Christian och jag bestämmer att vi vill åka någonstans och sitta i solen och fika innan vi åker hem. och Gunvor och Jan blir också med först tänker vi Solsidan i Kristineberg men de har inte öppet, så då drar vi oss mot stan och det nybyggda området vid Kungsholmen, vatten och fika, massor med folk som hänger ute på kajkanten.
men så ringer Doktor Hedvig och säger att de vill göra en koll till och att de inte skriver ut mig utan jag får permiss, och ska komma upp på ultraljud dan efter och sedan till avdelningen för besked.
så på tisdagen en vecka efter jag kom in, görs sista proppchecken. det är lugnt inga proppar, och jag får veta en massa om kontraster och venernas olika längd, och tiden det tar för kontasten att komma runt och som kan göra skuggor så det ser ut som proppar när kontrasten kommer tillbaks till ett ställe där den egentligen redan passerat...???? typ.
Så nu känner jag mig å ena sidan piggare och stabilare än på länge, Hjärtat slår tryggt på en vilopuls på ca 85,  lungorna har plats att utvidga sig. men så har vi tafinlarbiverkningarna i form av jätte snabb mage som gör en ganska matt, och en jätte dålig kondis då jag inte "gjort något" på typ 2 månader. men allt ansträngnade har ju varit ansträngande. Min förhoppning är nu att det stabila ska bli en bra grund och att jag ska kunna dra nytta av vårens inspiration, promenader i solen och trädgårdsjobb på landet. Jag känner väl fortfarande att mottot, ta det lugnt är det som gäller, har ju aldrig varit något spänstfenomen, men lite behöver man ju orka i sin egen takt.
På fredag ska jag träffa min doktor på Radiumhemmet, det ska bli mycket spännande att höra vad han säger.