3 dje kuren

Onsdagen den 18 var det heldag på Radiumhemmet

Syster Eva från småland var på plats och tog hand om mig, jag hade bunkrat upp med sen stora matsäcken för jag ville inte vara hungrig, köttgryta och fetyoghurt och massor med nötter och ingefärste. hemma hade jag preppat med 4 olika tabletter, antiillamående och kortison, så redan när man kommer är man lite drogad.
jag hamnade i ett rum längst ner i korridoren som visade vara färgglatt och piffigt inrett, snygga gardiner och färgglatt kakel vid handfatet, varför finns det bara ett sådant rum på stället? är det någon designer som fått gå loss på ett litet projekt? glad blev jag i alla fall. och läste inrednings tidningar hela dagen.
Jag delade rum med en yngre tjej som tappat håret, hon så ut som en erfaren patient, skrev och vilade.
Själv kände jag mig illa till mods med detta med att man måste späs ut, vätskas upp innan själva behandlingen börjar, jag förstår, men hela mitt väsen gör motstånd mot idén att fylla kroppen med vätska, jag har ju alltid haft för mycket vätska i kroppen, alla stödstrumpor och bandage för att klämma ut en dl till. Nu bara i med 2 liter och sen 1,5 lite cytostatika, och så en liter till.
så ska allt kiss mätas och man får inte gå hem förrns man kissat åtminstone 7 dl.
så overkligt att gå hem 4 kilo tyngre än när man kom.
Min rumskamrat visade sig vara en känslig patient och fick ett allergi anfall, blev helt röd i ansiktet och alla systrar kom in och dokumenterade frågade vad som hände, tog bilder, tillkallade doktor,
då är det lite knepigt att bara ligga bredvid och titta på, intresserad men inte nyfiken, bad lite stilla. Hon fick kortison och blev kvar för observation

De tre första dygnen är drogade, starka mediciner, fokus på att få ut all vätska, hålla magen igång, äta trots illamående, inte kul alls, från mitt hoppfulla utgångsläge slog jag totalt i golvet, Jätte trött och illamående, På lördagen med familjen hemma, skulle vi byta däck på bilen, det är ju dags nu, jag hängde med Christian i bilen på jakt efter ett öppet däckbytarställe, vi fick napp direkt utan väntan och "tog en promenad" medan de bytte. Nerför till vattnet i Hammarbykanalen gick bra, men uppför vid Eriksdalsbadet, var den längsta backen någonsin, tror vi stannade typ tio gånger, och det kändes konstigt, inte bara andfådheten-syresättningen, utan hela orken, ingen energi i kroppen, helt slut, sen var det bara hem och sova.... Känslan att jag inte fått i mig tillräckligt mycket energi, eller att kroppen inte klarat av att hantera läget med, fetmaten, cellgifterna och medicinerna. systemfel på något vis.
på söndagen bestämde jag att jag skulle äta lite mer kolhydrater för att i alla fall orka vara lite trevlig. lite qinoasallad till kycklingen.

På måndag var det dietist dags, hon verkade erfaren och duktig, och gjorde sitt jobb bra i att hitta balansen i att säga att det där med kolhydrat diet och cancer har ingen forskat på så det rekommenderar vi inte, och att ändå bekräfta mina initiativ i att maten är viktig, Det som det finns forskning på är att cancerpatienter behöver mer protein än normalt, 1/3 mer än normal intaget, att eftersom man har smakförändringar och illamående bör man äta oftare och mindre portioner. Att ha mycket fett i magen kan också ge illamående eftersom det ligger kvar längre i matsäcken, det är också "bevisat" bra att vara viktstabil, dvs inte gå ner i vikt. "Ingen har någon sin gött sin tumör med lite pasta" så hon tyckte inte jag skulle vara så sträng som jag varit i början. kroppen behöver sin energi! Nu har jag ätit både potatismos och rotsaksgryta. men känner mig ambivalent, detta eviga ballanserande. behöver nog äta som vanligt när jag får cellgifterna, och vara strängare när det är en bra vecka.

Tisdagen skulle bestå i provtagning på vårdcentral och motionstestet hos sjukgymnasten, jag kände mig ganska yr och illamående på morgonen, äta mer, men jag fick också hög puls och blev orolig för vatten i lungan. Min infart, Picline, strulade, den ville inte lämna i väg något blod, omläggning gick bra, spruta in vatten gick bra men att backa och få ut något stört omöjligt, Distriktssköterskan blev stressad, tiden gick, hon beslöt att sticka och göra vanlig provtagning i stället. tänk så besvärlig man kan känna sig fast det inte är ens fel, hon fick hela sin dag rubbad och massa patienter vick vänta. Stoppet fick nu kvarstå till onsdagen då det var dags för andra dosen i tredje kuren. När jag kom till sjukgymnasten bad jag henne ta ett blodtryck pga min yrslighet, men det kunde hon inte, pulsen däremot var hög, 118 som utgång läge.. cyklade med svagt motstånd en liten stund, blev jätte andfådd och måste sluta puls på 150. Hon tyckte jag skulle ta tempen när jag kom hem, infektion på gång kanske.. Mycket riktigt 38 grader. sängläge! känner mig trött på att inte ha några marginaler, ingen extra ork att ta till när det behövs, det är på eller av, och nu har det varit så mycket av hela tiden.

Feberfri morgonen efter! Så var det då dags för andra dosen av omgång 3, normalt värde på de vita blodkropparna, Check! och så nya försök att få igång min Picline, Syster Eva från småland, är lite mer rutinerad, jag får höja armen och hosta, hon sprutar in typ en halv liter utan att det hjälper, sen får jag lösningsmedel som ska verka en timme, innan de kan börja behandlingen, men den tar bara en halv timme tack och lov.
Christian hämtar mig och det blir en fotbollskväll i soffan.
och i dag skriva och tänka och ta det lugnt.
sen är det snart den lugna 3 dje veckan... återhämtning igen tjo ho!

Må så gott alla ni där ute!